Ibland är det som om framtiden försvinner.
Ibland är det som om framtiden bara löses upp.
Rinner ut som ett glas vatten över ett girigt läskpapper som suger upp varje droppe i en liten våt ring.
Ibland är det som om vi inte kan stoppa tiden.
Tiden som bara flyter iväg som en strömladdad fors och drar med sig alla våra drömmar och planer som hjälplös stickved.–Stoppa världen – jag vill hoppa av…
stoppa tiden…. Stoppa livet…
Men det är ofta redan för sent.
Alla tåg har redan gått.
Alla klockor redan stannat och mitt i allt kaos förbannar vi vår tveksamhet, vår långsamhet och allt det vi gjorde istället för att förverkliga våra drömmar.
Drömmarna som vi gömde och glömde uppe på en dammig vind där de fick ligga och mögla medan vi gjorde allt det där nödvändiga, allt det där vi måste först…
Sen när vi gjort allt det nödvändiga skulle vi ta itu med drömmarna och de stora planerna…
Och tiden bara gick och framtiden syntes nästan inte längre bortom den försvinnande horisonten.
Det var som om själva ordet framtid slocknat och försvunnit.
Som en gammal blinkande neonskylt på ett nedlagt hotell.
Bokstav efter bokstav som slocknade tills hela byggnaden låg i mörker och glömska.
Imorgon… tänker de flesta.
Imorgon är det dags att borsta av de gamla drömmarna… eller i övermorgon när jag har mera tid, är mera utvilad, har hunnit med allt det andra, allt det nödvändiga…
Som vanligt glömmer vi att drömmar är färskvara och vittrar sönder när vi glömmer bort dem iett kallt och dragigt luftslott.
Ett luftslott som heter”Imorgon”.
Ibland är det som om framtiden försvinner.
Vi vet vad vi vill och vi vet vad vi drömmer om – men vi tror alltid att tiden är evig och att vi kan skjuta upp alla viktiga beslut till i morgon.
Men att skjuta upp är bara en ursäkt… En ursäkt att tveka än en gång och vila i rutinerna.
Det får bli senare.
En annan gång – när allt annat är gjort.
Vi ljuger för oss själva utan att skämmas.
Skulle vi behandla en annan människa på samma sätt skulle vi känna oss som hänsynslösa lögnare.
Det talas ständigt om hur vi bör behandla andra människor – men ibland måste vi också påminna oss om hur vi bör behandla oss själva.
Ibland måste vi vara snälla mot oss själva också – väldigt snälla!
Vi måste göra det mot oss själva som vi vet att vi bör göra mot andra människor.
Till att börja med måste vi sluta fantisera om det rätta tillfället.
Det finns inga rätta tillfällen – om vi inte skapar dem själva.
Det är nu och idag vi måste pröva vingarna och våga riskera att vi stukar dem eller tappar en och annan grann fjäder i fåfängans praktfulla påfågelskrud.
Flyg, hoppa, spring,res bort , förändra dig, åter-vänd, bygg om och bygg upp, flytta eller flytta tillbaka, förälska dig eller gift dig, skilj dig om det är enda utvägen, börja spela piano även om det är fyrtio år för sent, ta fram de gamla dikterna och köp nya strängar till den bortglömda gitarren i garderoben, unna dig äntligen att bli lycklig…
–Jamen jag är för gammal… det är för sent…
Nej, du är inte för gammal – du är möjligen för ung!
Det är aldrig för sent. Tiden är bara inbillning.
–Jamen jag är sjuk… jag orkar inte… det är ingen idé…
Ja, du är sjuk idag. Men miraklens tid är inte förbi.
Även om du är sjuk idag vet du ingenting om din hälsa i morgon och i övermorgon.
Tänk på alla dem som inte trodde att de någonsin skulle få se en morgondag och en soluppgång igen.
Fortsätt att tro på hälsans mirakel.
Det är aldrig för sent.
Ibland är det som om framtiden försvinner.
Men lika ofta är det som om den kommer tillbaka och omfamnar dig med tro, hopp och massor med kärlek…
Allt är fortfarande möjligt…
Det är aldrig för sent
//Skrivet av MARIA SCHERER
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar